I min roll som fotograf är mitt primära mål att fånga äkta känslor på bild. När det inte går är nödlösningen en snygg komposition. Kombinationen är såklart bäst.
De senaste åren har jag upplevt att känslor förmedlas mer genom bildredigering än med innehåll. De statiska och mer estetiskt tillrättalagda porträtten vinner mark och förpassar de berättande situationsbilderna till historien. Tendensen syns även i mina egna uppdragsbilder.
I dagstidnings- och magasinsvärlden har porträtt länge varit en quick fix. Det är snabbjobbat och ser tillräckligt snyggt ut. I byråvärlden fortsätter content marketing att växa – även det en bransch med faiblesse för porträtt.
Olika avsändare med olika drivkrafter, men med samma uttryck. Är det ett problem? Ja, om man tycker att content marketing ska handla om meningsfullt innehåll och om man tycker att journalistik ska svara på frågorna: vad?, var?, när?, vem? hur? och i bästa fall varför?.
Ett porträtt kan säga en hel del om en person, men ärligt talat, i de flesta fall säger det inte så mycket. Oftast visar ett porträtt mest hur någon ser ut. Helheten blir lidande när man försöker gestalta ett innehåll genom att visa förpackningen.
Jag rankar fortfarande ögonblicket högst. Och äkta känslor, visade på bild eller upplevda när bilden betraktas. Jag påmindes om detta när jag häromdagen hittade några jpg-filer (ganska kasst redigerade) från ett dagstidningsuppdrag jag gjorde för tio år sedan. Jag och en reporter ville berätta om en dansbandskväll. Vi kom först och lämnade sist. Däremellan försökte vi se och uppleva så mycket som möjligt. Utan genvägar. Så skapar man innehåll enligt mig.
Så, på min önskelista står att bildjournalistiken återuppfinner sig själv, mer show don´t tell och att byråerna utvecklar sin syn på content och styr begreppet mot sin faktiska betydelse: Innehåll, inte utfyllnad som det ofta är idag.