Vilken typ av fotograf ska man vara? / August 28, 2024 by Christian Andersson

Epitetet fotografer lägger till innan sin yrkestitel brukar vara en fingervisning om vad hen gör mest, eller vad man helst vill göra. Rådet från branchen brukar också vara att nischa sig. Dels för att bli riktigt vass inom ett område, dels för att göra det enklare för uppdragsgivare att hitta rätt fotograf för ett specifikt uppdrag.

Nackdelen med att nischa sig är att man riskerar att hamna i ett fack som kan vara svårt att ta sig ur, den dag man vill det. Om man vill det. På Apelöga gillar vi storytellning, men storytelling-fotograf låter lite påhittat, även om det är just vad många uppdragsgivare är ute efter. Reportage-fotograf eller Dokumentärfotograf närmar sig begreppet, men är epitet som signalerar att det rör sig om redaktionella bilder, alternativt bilder med hög sanningshalt.

Storytelling är ett mycket vidare begrepp och förhåller sig neutralt till sanningshalt, var bilderna visas eller vem som står bakom dem. Av den anledningen funkar storytelling lika bra i den kommersiella världen som i den redaktionella.

Bilderna i inlägget är från en danstävling i Folkets park i Malmö – The show off. Typiska storytelling-bilder. Det hade lika gärna kunna vara reportagebilder, om det inte vore för att de inte ska bilda ett reportage. Varje bild är tagen för att berätta någonting om The show off. Uppdraget är kommersiellt, men är fotat på exakt samma sätt som om det hade varit redaktionellt.

Med vänlig hälsning, Christian, bl.a show och event-fotograf

En korvhandlares död / December 21, 2023 by Christian Andersson

Vild-Hasse, knalle från Malung 1938-2023

”Allting har en ände, utom korven som har två”. Orden kommer från den högljudde korvhandlaren Vild-Hasse, Sveriges meste knalle. Året är 1990-nånting. Orden smattrar och de rimmade ramsorna tar aldrig slut. Platsen är Selånger marknad utanför Sundsvall. Ett årligt jippo som i mitt barnjags ögon var årets i särklass största högtid. År efter år stod han där i sina renskinnskläder och lovsjöng korven.

För ungefär tio år sen gjorde jag ett fotouppdrag på Kiviks marknad. Det väckte liv i mina marknadsminnen vilket gjorde att jag bestämde mig för att åka runt och fota knallar. Början var given. Vild-Hasse svarade när jag ringde och vi bestämde att vi skulle ses på Selånger Marknad senare samma sommar.

Rösten var lite svagare nu, men ramsorna desamma. Allting var sig likt. Det var som att gå in i en tidskapsel. Jag fick följa med till hans husvagn. Vi tog några bilder. Skrattade en hel del. Sen dess har jag följt honom på håll. Rapporter från olika marknader och gården i Vallerås, varvat med sjukhusvistelser där han gång på gång lurat döden. Det mesta på rim. “Döden sin lasso svingar nu kring min hals. Vinande vissnande. Nu går den ut. Sprattla. Sprattla. Pjäsen är snart slut. Men vid resans slut delas korvar ut”.

Förra veckan dog han. Knallarnas kung. Korvhandlare in i döden.

Allting har en ände, utom korven som har två.

20 år som fotograf / September 22, 2023 by Christian Andersson

Tid är ett förunderligt ting. Snabb och långsam på samma gång. För ett ögonblick sedan såg jag min första svartvita bild avteckna sig i ett framkallningsbad. Ett intresse föddes.

Ett ögonblick senare är jag en erfaren och etablerad fotograf. Då bodde jag i Sundsvall. Nu i Malmö. I år firar jag 20 år som yrkesverksam fotograf. Bilderna nedan är från mitt första år (eventuellt mitt andra). Ett sommarläger utanför Jönköping. Jag jobbade för en av Sveriges snålaste tidningsägare och fick tjata mig till det där uppdraget. En reporter hade de inte råd att skicka med, så jag fick både skriva och fota. Men jag älskade varje minut och kunde inte drömma om ett bättre yrkesval.

Då famlade jag efter ett eget bildspråk, nu gör jag mitt bästa för att slå mig fri från det.

Precis som för alla fotografer är min stil ett hopkok av intryck och erfarenheter. Förutom mentorer och kollegor är det tre fotografer som har satt djupast spår i mitt eget bildberättande. Utan inbördes ordning;

Jens Assur, för sin formkänsla.
Lars Tunbjörk för sitt nästan surrealistiska bildberättande.
Sarah Moon för sin suggestiva bildvärld.

Nyfikenhet och naivism tror jag är vägen framåt för mig och andra fotografer som har varit med ett tag. Det är svårt men nödvändigt att slå sig fri från invanda mönster. Jag tänker fortfarande att den bästa bilden finns runt nästa hörn. Det gäller bara att ha tillräckligt öppna ögon för att se den.

Är fotografer Hantverkare eller konstnärer? / March 1, 2023 by Christian Andersson

Fotografer som verkar på en kommersiell marknad är i första hand hantverkare. Bäst är den fotograf som kan gå längst ifrån sin personliga bildstil när uppdraget kräver det. Detta faktum kan vara svårsmält för nyexade fotografer som har jobbat hårt för att hitta sitt personliga bildspråk – åtminstone var det så för undertecknad.

I både det konstnärliga och det journalistiska bildberättandet finns det stort utrymme för en personlig berättarton, sammanhangen nästan kräver det, eftersom avsändaren är just fotografen. Den kommersiella bilden har däremot ett företag som avsändare, vilket också gör att den blir läst på ett helt annat sätt. Få läser en kommersiell bild och tänker att den är fullt ut dokumentär och sann, även om det ofta är företagens förhoppning.

Eftersom bildens sanningshalt redan är ifrågasatt när den förekommer i kommersiella sammanhang, räcker det ofta med att bilderna är tillräckligt dokumentära i sina uttryck för att fylla sin funktion som förmedlare av det ena eller det andra.

Bilderna nedan är tagna för Nord-Lock Group/Expander. Uppdraget var att ta bilder på deras produkt i en verkstadsmiljö. Bilderna skulle ha en tydlig blixtkaraktär och redigeras hårt. En uppdragsbeskrivning som ligger långt ifrån de flesta av mina andra uppdrag. När jag använder blixt försöker jag, i de flesta fall, få det att INTE kännas “blixtigt”.

Att tvingas tänka tvärtom är både roligt och utmanande. Den egna bildstilen, eller bildspråket mår bra av att stötas mot andra uttryck och som fotograf går man ofta därifrån med en större verktygslåda. Det personliga berättandet lever dessutom inte i ett vakuum, det tar ständigt intryck av det som finns runtomkring och det vi utsätter oss för. Kanske gjorde just det här uppdraget att vi jag skruvar upp effekten på mina blixtar lite oftare i framtiden.

Slumpen som kreativt verktyg / April 12, 2022 by Christian Andersson

För ett par veckor sedan packade jag kameraväskan med julgransglitter, ett plastprisma och en ljusstake i glas. Jag återkommer till det.

När jag började fotografera proffesionellt höll branschen på att skifta från analogt till digitalt. En sak som gick förlorande ur den övergången var oförutsägbarheten – en av fotografins viktigaste byggstenar. Det analoga bjöd på överraskningar, allt från svårstyrda överstrålningseffekter till ofrivilliga dubbelexponeringar. Slumpen var en medskapare.

För många fotografer är slump något skrämmande och det jag ser som en förlust är för många bara en utveckling i rätt riktning. Men hur digital fotografin än har blivit är den direkt kopplad till den fysiska världen och i en värld som inte är programmerad kan allt hända.

Bra fotografer bäddar därför för slumpen genom att läsa av sin omgivning och placera sig rätt. Bra exempel på detta är Eva Tedensjös vinnarbild i Årets Bild och Petter Arvidssons hästbild som var nominerad i samma tävling.

Eva Tedensjö, Dagens Nyheter. Årets bild 2021. Militärövningen Zapad 2021 i Belarus. Den ryska och belarusiska armen laddar för avslutningen av den gemensamma övningen.

Petter Arvidson, Bildbyrån. Nominerad till Årets sportbild 2021: Nicolas Pedersen, Danmark faller med hästen Tailormade Chacco Coro under Falsterbo Grand Prix.

Tillbaka till min kameraväska. När jag packar julgransglitter, ett plastprisma och en ljusstake i glas är det just slumpen jag hoppas på. Jag har fått i uppdrag att porträttera Maria Norstedt till tidningen Vision. Maria forskar på dolda funktionsnedsättningar och mitt uppdrag är att skapa en bild med en visuell koppling till ämnet. Min idé är inte unik, jag tänker att jag, på nåt vis, ska dölja delar av henne. Mer komplext än så behöver det inte, och ska det inte, vara.

Jag och Maria har bestämt träff på Malmö Centralsstation och här börjar det oförutsägbara. Bilden – Utfallet av mina tankar och förberedelser – är nu tätt bunden till slumpen. Hur blir vårt möte? Kommer solen att visa sig? Blåser det på bron som jag hade tänkt fota på?

Bilder blir det alltid, men bäst blir det oftast när det finns ett mått av spontanitet och slump i processen. Den här gången fick julgransglittret stanna i väskan, men ljusstaken funkade fint att hålla framför objektivet och gav ungefär det resultat som jag hade hoppats på.

På den här bilden användes ingen ljusstake, däremot fick en reflexskärm fungera som ljusavskärmare.

Vikten av att låta något vara viktigt / April 1, 2022 by Christian Andersson

För ett par veckor sen satt jag på ett tåg mot Sundsvall. På fönstret fanns spår av ett avsked i form av ett märke från en kyss. Ett resultat av mycket läppstift och smuts som piskats upp längs spåret och fastnat. Någonstans mellan Uppsala och Gävle började jag fantisera om vilka som hade skiljts åt på detta filmiska vis och ganska snart hade jag målat upp de första tjugo sidorna till en kärleksroman.

Jag såg på märket på samma sätt som jag ser på en bra bild – jag fyllde i luckor, fantiserade och byggde upp en berättelse i mitt huvud. Bilden fanns egentligen redan innan jag tog den, inramad och klar dessutom tack vare fönsterkarmarna.

Så det var lite som att skriva av facit när jag lyfte kameran och tog bilden. Eller ja, bilderna. 249 stycken närmare bestämt. För jag kunde inte hejda mig, även det mest självklara motivet kan fotograferas på så många olika sätt. Och en bra bild kan alltid bli bättre. För mig är fotandet som en lek, fast på blodigt allvar. Som när man var liten och ropades in för att äta, men man bara ville leka liiite till. Så känner jag fortfarande emellanåt. På vuxenspråk heter det passion, att vara passionerad. Vad det handlar om är att låta något vara viktigt, eller rättare sagt att inte kunna låta bli att tycka att det är viktigt.

Kreatörer behöver inte i första hand inspiration, de behöver passion. Det vill säga en vilja och ett driv som är mer att likna vid ett basbehov än något smart och uttänkt. Passion är gnistan som kan få liv i det suraste vedträet. I undantagsfall går den att finna i yrkeslivet, jag ser den ibland hos entreprenörer och hantverkare. Det handlar om nåt mer än att bara trivas på jobbet, det handlar om när tankar och drömmar rör sig fritt över dygnets alla timmar. Om leken formade oss som barn, är det passionen som håller oss levande som vuxna.

Fotouställning i Malmö sommaren 2021. / May 31, 2021 by Christian Andersson

33 m² av Malmös offentliga yta upptas nu av mina bilder. Man kan bli mallig för mindre. Utställningen, som just nu hänger på Posthusplatsen i Malmö, heter Årsrik och består av 40 porträtt på Malmöbor mellan 67 och 100 år.

Utställningen är gjord på uppdrag av Malmö Stad och fotades under 4 dagar i april. Tanken med utställningen är att minska åldersdiskriminering och bidra till möten mellan generationer.

Årsrik är en turnerande utställning och kommer att hänga på olika platser i Malmö sommaren 2021.

Posthusplatsen, 1 juni - 13 juni
Värnhemstorget, 15 juni - 27 juni
Lördagsplan, 29 juni - 11 juli
Hyllie stationstorg, 13 juli - 25 juli

Här skriver Malmö Stad lite om utställningen.

Vad är en bra bild värd? / March 30, 2021 by Christian Andersson

Det korta svaret är ingenting, men jag återkommer till det. Ibland blir det inte som man hade tänkt sig. För ett par år sen fick vi på Apelöga uppdraget att ta med två personer till Kullaberg för att ta lite bilder på dem. Lite av ett drömuppdrag faktiskt eftersom vi fick styra mycket själva och miljön är fantastisk. Vi fotade i några timmar, alla var glada och uppdragsgivaren, som var med på plats verkade nöjd.

Dagen efter skickade vi ovanligt många, enligt oss väldigt bra, urvalsbilder till uppdragsgivaren som svarade med glada tillrop. Så långt allt gott. Men sen tog det stopp. Det kom aldrig någon bildbeställning.

Det som hade hänt var att behovet av dessa bilder inte fanns längre. Uppdragsgivaren, som varken säljer kläder eller naturupplevelser, hade en idé som skiljde sig från hur det brukar se ut. En idé som vi älskade, men som av någon anledning inte längre flög internt. En bra bild är en bild som uppfyller sitt syfte. Dessa bilder gjorde inte det.

Vårt bästa misslyckande

Ur vårt perspektiv är det här vårt bästa misslyckande. Vi var och är fortfarande nöjda med bilderna och vår uppdragsgivare var det också, men någonstans var det någon som tyckte annat. Ärligt talat minns jag inte exakt hur snacket gick i de efterföljande mejlkonversationerna. Jag väljer att se det som att det var syftet med bilderna som var fel, inte bilderna i sig.

Bra eller dåliga, här är några av bilderna:

Mer redaktionellt foto och mindre kommersiellt. / March 9, 2021 by Christian Andersson

Just nu pryder mina bilder framsidorna av de senaste upplagorna av Språktidningen, Akademikern (både fram och baksida faktiskt) och tidningen M. Fint att se hur de redaktionella uppdragen har fortsatt att komma in trots pandemin. I övrigt är branschen fortfarande ganska låst, många företag och organisationer har foten på bromsen.

Det var länge sen jag fotade så mycket redaktionellt som just nu, det känns både kul och peppigt. Tidningen Akademikern som görs av A4 har genomgått en lätt redesign och det känns kul att få vara en liten del av den.

För Språktidningen har jag träffat och fotograferat skådespelaren Magnus Schmitz som uttalar sig om dialekter på film. Kul att det landade i ett omslag. Här är ett par andra bilder från den fotograferingen.

För tidningen Motor träffade jag lyxbilsbyggaren Leif Tufvesson på Caresto. Han visade fantastiska bilar, men mycket var tyvärr delar av projekt som inte fick fotograferas. Bland dem, batmobilen, som var inne på reparation. Bilen köptes 2019 för miljonbelopp av en saudisk prins och hade krockskadats av nån influencer som hade tagit sig en testtur.

Spelar kameran nån roll? / July 8, 2020 by Christian Andersson

Min kollega Michael köpte en gammal digital kompaktkamera för 100 kronor och utmanade mig att göra en porträttserie med den. Eftersom jag påstod att en fotograf kan ta bra bilder med vilken kamera som helst, var det upp till bevis. Utmaningen blev en film – se den gärna.

Kameran, en gammal Sony Cybershot, var dålig på alla sätt en kamera kan vara dålig på. Den var långsam, hade kass autofokus och hanterade inte motljus särskilt bra. Den saknade dessutom både manuella inställningsmöjligheter och raw-format. Det var med andra ord en riktig skitkamera, men samtidigt en utmaning värd namnet.

Bildskapande handlar inte i första hand om teknik. En fotograf som inte kan ta en bra bild med en dålig kamera, kan inte ta en bra bild med en bra kamera heller. För att ta bra bilder behöver du som fotograf i första hand kunna läsa av ljuset. Sen gäller det att hitta ett utsnitt och en komposition som lyfter din berättelse eller framhäver ditt motiv på ett önskat sätt. När allt det är på plats återstår ändå det viktigaste, hur du som fotograf förhåller dig till det du har framför kameran. Om du fotograferar människor återspeglas ditt förhållningssätt i deras uttryck. Jag vågar påstå att det är här skiljelinjen går mellan bra och mediokra fotografer och bra och och mediokra bilder. Teknisk perfektion är inte värt någonting om inte känsla, tajming och uttryck stämmer.

Hur som helst, jag tog mig ann uppgiften på samma sätt som om det hade varit ett porträttuppdrag för en tidning. Min strategi är att starta på en välkänd plats, där man kan säkra några bilder och sen jobba vidare helt på uppstuds. Första bilden togs på Malmö Centralstation, därefter cyklade vi mot stranden och gjorde små fotostopp längs vägen.

Den största utmaningen rent tekniskt var det oändliga skärpedjupet. Det enda sättet att få till lite bokeh var att ligga i max inzoomat läge och gå riktigt nära motivet. Det funkade på en bild, i de andra bilderna fick jag instället försöka renodla bilden genom ljus och komposition.

Resultatet då? Jag tycker att det blev okej, men det kan alltid bli bättre. Så tror jag att de flesta fotografer känner efter ett uppdrag. Här är i alla fall de bilder som jag tycker blev bäst.

Baam! Uppdaterad hemsida / June 2, 2020 by Christian Andersson

Det krävdes en pandemi, men nu är min hemsida uppdaterad. Den stora skillnaden är att den har blivit mer uppenbart kommersiell med tre kundcase.

Jag har en ambivalent inställning till min hemsida. Den är å ena sidan ett kassaskrin där jag sparar bilder som jag gillar lite extra, å andra sidan ett säljverktyg. Vad jag gillar och vad som säljer bäst, eller tilltalar flest kan skilja sig markant.

När jag ger råd åt mindre erfarna kollegor brukar jag säga att man ska visa sånt man vill göra mer av. Det är visserligen en ganska tillskruvad sanning, men det synsättet har fått styra.

Kom gärna med feedback!

Konsten att fota ett fenomen / April 5, 2020 by Christian Andersson

Mitt förra inlägg handlade om den tid som Corona har frigjort hos många av oss. För min egen del har det inneburit ett ökat fotograferande. Förvisso privat och oavlönat, men som kreativ stimulans fyller det en funktion. Mina bästa bilder tas ofta utanför de betalda uppdragen ändå.

Sedan coronapandemin blev ett faktum har jag funderat på hur jag som fotograf kan gestalta den här unika situationen.
Jag uppskattar det subtila berättandet, att låta detaljer berätta en större historia. I den andan har jag fotat barnens nariga händer och människor med munskydd, men det var inte förrän det började dyka upp plasthandskar överallt som jag kände att jag hade ett tema. Ett tema som var både avgränsat och väldigt tidstypiskt.

Men vadå, att fotografera plasthandskar säger väl inget om Corona? Både ja och nej. De tillför inte mycket nyhetsmässigt och alla vet redan hur en plasthandske ser ut. Funktionen av bilder av det här slaget är mer kontemplativa och påminner mer om en doft än en nyhetsbild. Det är så kallade öppna bilder, där mycket av berättelsen finns utanför bildytan. Det betyder också att betraktare kan fylla på med egna minnen och erfarenheter, men även fantasier – hur hamnade just den handsken där?

Det är också intressant vad en upprepning av samma typ av bild gör med både läsningen och upplevelsen. En plasthandske i en buske, är just det, en plasthandske i en buske. Hundra plasthandskar däremot, beskriver ett fenomen, en tid på undantag som vi förhoppningsvis aldrig behöver uppleva igen.

Osäkra tider - dags att planera för sommaren / April 1, 2020 by Christian Andersson

Att tid är pengar är en gammal sanning. När Covid-19 nu vänder upp och ner på allt vi trodde oss veta om vårt samhälle är det kanske dags att omvärdera även detta. Den totala paus som stora delar av världen just nu tvingats in i leder till rejäla kriser i näringslivet, där allt fler slår larm om konkurshot och uppsägningar. Nödrop hörs från flera håll. Foto- och filmbranschen är tyvärr inget undantag. Uppdrag avbokas och få nya kommer in.

Samtidigt vet vi att våren är på väg. Oavsett vad Covid-19 tycker om saken. På Apelöga, Foto och film-byrån jag jobbar på i Malmö, har vi lång erfarenhet av att fota vår- och sommarbilder, och vi vet att många av våra uppdragsgivare vill ha bilder som skildrar vår och sommar. Blommande träd och växter, den där särskilda känslan som infinner sig en sommarkväll på stranden. Kvällssol över Möllan. Samtidigt vet vi att många uppdragsgivare identifierar det här behovet alldeles för sent.

Vi har under årens lopp genomfört en rad fotograferingar i isande höstkyla – tack, alla tålmodiga modeller – eller tvingats leta upp Malmös sista gröna löv för att skapa känslan av skön sommar. Det går – men vi gillar äkta vara, och det ger givetvis oändligt mycket större möjligheter att verkligen fota under våren eller sommaren. Nu är det hög tid att börja planera. Dags att använda tiden.

För är det något som Covid-19-krisen har gett oss är det tid. För oss fotografer och för våra uppdragsgivare. Vi sitter på var sin kant och badar i tid. Så låt oss tänka framåt och göra långsiktiga investeringar. Vi på Apelöga har förståelse för att företag och organisationer vill begränsa smittspridning på sina arbetsplatser och vi håller oss gärna på vår kant ett tag till. Däremot ses vi gärna på distansmöten och planerar inför framtida fotograferingar.

För våren och sommaren kommer. Det kan vi vara säkra på. I Malmö blommar redan körsbärsträden och snart är det hög tid att börja fotografera just de där bilderna som vi vet kommer att behövas. Så, använd tiden. Planera nu och se till att landa på fötterna när konjunkturen vänder.

Har du frågor, tankar och funderingar hör av dig!

Dokumentärt och kommersiellt för ICA / April 25, 2018 by Christian Andersson

När jag inledde min fotografiska bana för femton år sedan hade jag siktet inställt på pressfoto. Jag brann för den dokumentära bilden och The decisive moment. Högt upp på min bucket list stod att ställa ut bilder på Kulturhuset i Stockholm.

Nu, femton år senare, bockar jag av Kulturhuset. För det har jag ICA att tacka. Tillsammans med en handfull andra fotografer, samt mina kollegor på fotobyrån Apelöga i Malmö, har jag fotograferat till ett gigantiskt dokumentärt fotoboksprojekt. 100 bildberättelser om lika många ICA-handlare runt om i Sverige. Resultatet blev en fin bok – Lokala avvikelser kan förekomma – på 375 sidor och som releasefirades med en utställning på Kulturhuset förra veckan.

Pressfotografin då? Ja, den är sen länge avbockad och tillryggalagd. Den lämnade tyvärr en liten bitter eftersmak. Alltför många dagstidningar kokar soppa på spik och tror att den ska smaka lika bra. När en bransch som borde värna det dokumentära tappar tron på den berättande bilden är det bra att det finns kommersiella aktörer som inser värdet av ett trovärdigt bildberättande – Tappat, hittat liksom.

Så här ser några av mina bidrag ut i boken (Obs, ha överseende med att avfotograferingen av sidorna gjordes i all hast).

Fjolårets bästa bilder / January 5, 2018 by Christian Andersson

Tiden är kommen då alla fotografer blickar tillbaka och räknar fjolårets fullträffar. Lika traditionsenligt konstaterar de flesta av oss att det kanske inte blev någon riktig fullträff trots allt. Hur som helst så står alltid några bilder ut mer än andra. Här är några av mina bilder, tagna utanför arbetstid, som jag gillar lite extra. Mest familj, men också ett par tomtar.

Vem är jag / December 12, 2017 by Christian Andersson

Idag har jag den stora äran att vara lucka nummer 12 i fotograf Lars Darebergs julkalender. Förutom att vara en skicklig fotograf, tycker och tänker Lars fint om foto. Han använder dessutom sina plattformar till att lyfta och inspirera andra fotografer. Hatten av!

Skärmavbild 2017-12-12 kl. 09.28.22.png

Det här är inte ett porträtt / October 18, 2017 by Christian Andersson

För mig är skillnaden stor mellan en bild och en BILD och ett porträtt och ett PORTRÄTT. Flummigt? Nä, egentligen inte. Konstnären René Magritte förklarar det fint i målningen La trahison des images. Målningen föreställer en pipa och texten "detta är ingen pipa". En sanning förstås, eftersom det bara är en målning av en pipa och inte en faktisk pipa.

Porträtt är ett samlingsnamn som rymmer flera olika typer av porträtt-genrer, exempelvis personalporträtt, modeporträtt, artist-porträtt eller varför inte körkortsporträtt. Varianterna är många, men det finns inget riktigt bra ord för en bild som beskriver det personliga hos en människa. Det närmaste jag kan komma på är personporträtt, men det associeras nog mer till ett skrivet porträtt. Kvar blir då PORTRÄTT. Det fungerar bättre i tal än i skrift, eftersom man kan uttala det med emfas. Det går förstås alltid att komma runt "problemet" genom att lägga till ett adjektiv och säga "ett personligt porträtt".

De olika porträttkategorierna glider förstås in i varandra, ett riktigt bra modeporträtt tycker jag ska kännas personligt och det gäller i lika hög grad ett personalporträtt. Däremot tror jag aldrig att man köper en bild fullt ut som har en företagslogga under sig. Det personliga äts upp av det kommersiella. Sammanhanget, i vilken en bild syns, spelar stor roll för tolkningen och definitionen.

I mer redaktionella sammanhang kan man hitta många fina porträtt, men det är tyvärr glest mellan de där bilderna som verkligen griper tag och känns i magen. Det är få BILDER och PORTRÄTT med andra ord. För att exemplifiera detta har jag valt ett typiskt porträttuppdrag. Uppdraget var att fotografera Thomas Öberg, frontfiguren i Bob Hund. Min ambition, att ta ett riktigt bra PORTRÄTT, grusades redan innan vi hade börjat fotografera. Thomas vägrade att bli fotograferad utan sin mask, vilket gjorde det omöjligt för mig att fånga någon annan än scenpersonen Thomas Öberg. Jag fortsatte ändå som planerat och försökte få till bilder med så stor variation som möjligt.

Svaret på frågan: Vad är ett bra porträtt? som jag ställde i mitt förra inlägg, kan ha många svar. En bilds syfte och sammanhang är ofta bra måttstockar för att leta svaret på frågan om en bild är bra eller inte. En bild på en blundande person kan upplevas innerlig och känslosam, men samtidigt vara ett uselt körkortsporträtt.

Det blev inget PORTRÄTT på Thomas Öberg, men väl en samling helt okej magasinsporträtt. Mina bilder adderade inget som gemene läsare inte redan visste, eller redan har sett. Istället blev bilderna dekorativa och, enligt mig i alla fall, estetiskt tilltalande. Fina blädderstopp som förhoppningsvis fick någon läsare att stanna till och läsa texten.

En bild på ett ansikte ser kanske ut som ett porträtt, men behöver nödvändigtvis inte vara det. Det är inte lika glasklart som i fallet med pipan, men jämförelsen får duga. Kort sagt, ett PORTRÄTT berättar något om vem en avbildad person är medan ett porträtt (med valfritt förled) visar hur någon ser ut.

Följ mig gärna på Instagram och hjälp mig att nå mitt mål som jag skrev om här.

Ett porträtt är inte en bild på ett ansikte / October 8, 2017 by Christian Andersson

Vad är ett bra porträtt? Det finns inget objektivt eller rätt svar på den frågan, alla bär på egna tankar och minnen med egna grunder för bildtolkning. För mig berättar ett bra porträtt något mer än hur någon ser ut. I ett bra porträtt möter man en person och förnimmer en del av en personlighet. Där samspelar också ett oförställt uttryck med övriga bildens innehåll och tonalitet.

Hur lyckas man med det då? Det gör man långt ifrån alltid, men det finns sätt att öka chanserna. Det är viktigt att formen inte står i vägen för berättandet. Formen, alltså den estetiska inramningen, är aldrig ett självändamål. Formen har bara som uppgift att lyfta innehållet. Av den anledningen fotograferar jag sällan porträtt med blixt. Blixtar är bra till att belysa ansikten men sämre på att sätta ljus på en personlighet. Man ser själva fotograferingen (tekniken) snarare än den avbildade. Undantagen finns förstås och det här är ingen antiblixt-text. Min tes är bara att fotograferingen hellre ska likna ett möte än en klassisk fotografering.

Bra porträtt tar tid. Oftast. Finns inte tiden blir det posering, snarare än porträttering. Målet är att nå bortom poseringen, att få den fotograferade att släppa kontrollen över sin egen självbild.

Mina fem bästa porträttfoto- tips;

Avdramatisera – ha en enkel utrustning och låg svansföring.
Prata när du fotar – en porträttering är i första hand ett möte.
Ta en fotopromenad. (Som du har gått innan och rekat tänkbara fotoplatser)
Gör inte alltid en stor grej av att NU tar jag bilden. Då ökar chanserna för så kallade mellanbilder, alltså bilder där den porträtterade inte är så medveten om att det tas en bild.
Tänk på för- och bakgrund. Renodla med kort skärpedjup, eller gör precis tvärtom, det viktiga är att det som omger motivet finns där av en anledning.

För den som vill se fler porträtt, kolla in mitt Instagramkonto.