”Allting har en ände, utom korven som har två”. Orden kommer från den högljudde korvhandlaren Vild-Hasse, Sveriges meste knalle. Året är 1990-nånting. Orden smattrar och de rimmade ramsorna tar aldrig slut. Platsen är Selånger marknad utanför Sundsvall. Ett årligt jippo som i mitt barnjags ögon var årets i särklass största högtid. År efter år stod han där i sina renskinnskläder och lovsjöng korven.
För ungefär tio år sen gjorde jag ett fotouppdrag på Kiviks marknad. Det väckte liv i mina marknadsminnen vilket gjorde att jag bestämde mig för att åka runt och fota knallar. Början var given. Vild-Hasse svarade när jag ringde och vi bestämde att vi skulle ses på Selånger Marknad senare samma sommar.
Rösten var lite svagare nu, men ramsorna desamma. Allting var sig likt. Det var som att gå in i en tidskapsel. Jag fick följa med till hans husvagn. Vi tog några bilder. Skrattade en hel del. Sen dess har jag följt honom på håll. Rapporter från olika marknader och gården i Vallerås, varvat med sjukhusvistelser där han gång på gång lurat döden. Det mesta på rim. “Döden sin lasso svingar nu kring min hals. Vinande vissnande. Nu går den ut. Sprattla. Sprattla. Pjäsen är snart slut. Men vid resans slut delas korvar ut”.
Förra veckan dog han. Knallarnas kung. Korvhandlare in i döden.
Allting har en ände, utom korven som har två.
