Epitetet fotografer lägger till innan sin yrkestitel brukar vara en fingervisning om vad hen gör mest, eller vad man helst vill göra. Rådet från branchen brukar också vara att nischa sig. Dels för att bli riktigt vass inom ett område, dels för att göra det enklare för uppdragsgivare att hitta rätt fotograf för ett specifikt uppdrag.
Nackdelen med att nischa sig är att man riskerar att hamna i ett fack som kan vara svårt att ta sig ur, den dag man vill det. Om man vill det. På Apelöga gillar vi storytellning, men storytelling-fotograf låter lite påhittat, även om det är just vad många uppdragsgivare är ute efter. Reportage-fotograf eller Dokumentärfotograf närmar sig begreppet, men är epitet som signalerar att det rör sig om redaktionella bilder, alternativt bilder med hög sanningshalt.
Storytelling är ett mycket vidare begrepp och förhåller sig neutralt till sanningshalt, var bilderna visas eller vem som står bakom dem. Av den anledningen funkar storytelling lika bra i den kommersiella världen som i den redaktionella.
Bilderna i inlägget är från en danstävling i Folkets park i Malmö – The show off. Typiska storytelling-bilder. Det hade lika gärna kunna vara reportagebilder, om det inte vore för att de inte ska bilda ett reportage. Varje bild är tagen för att berätta någonting om The show off. Uppdraget är kommersiellt, men är fotat på exakt samma sätt som om det hade varit redaktionellt.
Med vänlig hälsning, Christian, bl.a show och event-fotograf
