Mitt förra inlägg handlade om den tid som Corona har frigjort hos många av oss. För min egen del har det inneburit ett ökat fotograferande. Förvisso privat och oavlönat, men som kreativ stimulans fyller det en funktion. Mina bästa bilder tas ofta utanför de betalda uppdragen ändå.
Sedan coronapandemin blev ett faktum har jag funderat på hur jag som fotograf kan gestalta den här unika situationen.
Jag uppskattar det subtila berättandet, att låta detaljer berätta en större historia. I den andan har jag fotat barnens nariga händer och människor med munskydd, men det var inte förrän det började dyka upp plasthandskar överallt som jag kände att jag hade ett tema. Ett tema som var både avgränsat och väldigt tidstypiskt.
Men vadå, att fotografera plasthandskar säger väl inget om Corona? Både ja och nej. De tillför inte mycket nyhetsmässigt och alla vet redan hur en plasthandske ser ut. Funktionen av bilder av det här slaget är mer kontemplativa och påminner mer om en doft än en nyhetsbild. Det är så kallade öppna bilder, där mycket av berättelsen finns utanför bildytan. Det betyder också att betraktare kan fylla på med egna minnen och erfarenheter, men även fantasier – hur hamnade just den handsken där?
Det är också intressant vad en upprepning av samma typ av bild gör med både läsningen och upplevelsen. En plasthandske i en buske, är just det, en plasthandske i en buske. Hundra plasthandskar däremot, beskriver ett fenomen, en tid på undantag som vi förhoppningsvis aldrig behöver uppleva igen.