För exakt tio år sedan gick jag en FOJO-kurs i Kalmar som hette Pressfoto i framkant. Den handlade om multimediaproduktioner. Journalistiska produkter bestående av foto, film, text och ljud.
Då, för tio år sedan, var "multimedia" i de flesta fall samma sak som bildspel med ljud till. Undantagen fanns givetvis, Mediastorms produktioner var alltid imponerande och inspirerande. Problemet var just att det var produktioner, de flesta dagstidningar kunde bara drömma om att ens komma i närheten av den kvalitén och de resurser som krävdes för att nå dit. Då, för tio år sen, fanns det egentligen inga tekniska hinder för att göra bra multimedia på svenska dagstidningar – men det krävdes tid och resurser. Att någon i journalistbranschen någonsin trodde att den tiden skulles ges är en gåta.
En lika stor gåta är de mediechefer, och de är många, som tror att allt rörligt material säljer. Jag undrar vilka försäljningssiffror de tittar på. Youtubes börsvärde? En journalistvän gjorde nyss en film för en tidning, den fick 13 visningar. 13. jag når ut till fler om jag ställer mig på bussen och skriker.
Jag är huvudsakligen stillbildsfotograf, men erkänner villigt att en bra film oftast slår en bra bild. En dålig bild däremot, slår en dålig film alla dagar i veckan. Få saker upplevs mer meningslösa än att ha lagt tid på att titta på en dålig film. En dålig bild bläddrar man bara förbi, ingen större skada skedd, förutom att artikeln kanske inte blev läst. Den där dåliga filmen däremot ger en lång och trist eftersmak och är kontraproduktiv både i sitt syfte att sälja och att berätta en historia.
Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas redaktioner med obegränsade resurser, därför måste det dras en linje när kvalitén är tillräckligt bra. Att dra den linjen är svårt, för den skiljer sig mellan varje uppdrag. En bra chef vet hur hen bränner sitt krut och förstår att kvalité betyder en mängd olika saker. En dålig chef tror att kvalité är något konstant. Ett exempel på den senare chefstypen är Mittmedias redaktionella chef, AnnaKarin Lith, som menar att deras läsare "är så gamla att de ändå inte ser att bilderna är skarpa". Om vi bortser från det opassande i att dissa sina läsare förstår man att Lith sätter likhetstecken mellan kvalité och skärpa i bilderna (suck). Citatet kommer från ett möte där hon meddelar att alla reportrar ska vara multijournalister.
Att alla på en tidning ska kunna allt är en våt dröm för alla mediechefer. Jag förstår att man fantiserar om det, men jag förstår inte hur man kan tro på det. Själv tror jag på dagstidningsdöden, den är mer logisk. Då för tio år sedan drömdes det om multimediaproduktioner – feta journalistiska produkter som skulle imponera på läsarna. Nu tio år senare dröms det inte längre, nu handlar allt om att överleva till nästa kvartalsrapport. Jag fattar att det inte finns obegränsat med pengar och att man måste prioritera. Problemet är hur man prioriterar. Trots stora neddragningar på redaktionerna hålls skenet uppe om att allt är som vanligt. Sidor fylls till bredden, trots tunt bild- och textmaterial. Dagstidningarna rymmer fler och större bilder än någonsin tidigare. Fler, större och SÄMRE (läsmer om det här). Att koka soppa på spik är inte att prioritera. Det är att skjuta sig själv i foten.
En tidning utan visionen att bli bäst, eller åtminstone mycket bättre, är en död tidning. I de fallen handlar det bara om hur långt sjukdomsförloppet blir. En bra tidning däremot är en tidning som är relevant för sina läsare. Som hela tiden strävar efter att bli bättre. Det blir den om man använder sina resurser rätt – en bra början är att inte göra sig av med all spetskompetens. Att vagga in sig i tron att alla ska kunna allt leder i bästa fall till en okej tidning. Vill man överleva tidningsdöden räcker det inte på långa vägar.
Då som nu finns det givetvis lysande undantag. Magnus Wennman på Aftonbladet är motsatsen till Mittmedias multijournalister. Han är den som alla ville bli för tio år sedan. Han är en fotograf som har fått möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll. Det finns ingen multireporter som kommer i närheten av det han gör. Någonsin. Journalistik som känns i magen är den enda journalistik som kommer att överleva. Av den enkla anledningen att den behövs.
