För ett par veckor sen satt jag på ett tåg mot Sundsvall. På fönstret fanns spår av ett avsked i form av ett märke från en kyss. Ett resultat av mycket läppstift och smuts som piskats upp längs spåret och fastnat. Någonstans mellan Uppsala och Gävle började jag fantisera om vilka som hade skiljts åt på detta filmiska vis och ganska snart hade jag målat upp de första tjugo sidorna till en kärleksroman.
Jag såg på märket på samma sätt som jag ser på en bra bild – jag fyllde i luckor, fantiserade och byggde upp en berättelse i mitt huvud. Bilden fanns egentligen redan innan jag tog den, inramad och klar dessutom tack vare fönsterkarmarna.
Så det var lite som att skriva av facit när jag lyfte kameran och tog bilden. Eller ja, bilderna. 249 stycken närmare bestämt. För jag kunde inte hejda mig, även det mest självklara motivet kan fotograferas på så många olika sätt. Och en bra bild kan alltid bli bättre. För mig är fotandet som en lek, fast på blodigt allvar. Som när man var liten och ropades in för att äta, men man bara ville leka liiite till. Så känner jag fortfarande emellanåt. På vuxenspråk heter det passion, att vara passionerad. Vad det handlar om är att låta något vara viktigt, eller rättare sagt att inte kunna låta bli att tycka att det är viktigt.
Kreatörer behöver inte i första hand inspiration, de behöver passion. Det vill säga en vilja och ett driv som är mer att likna vid ett basbehov än något smart och uttänkt. Passion är gnistan som kan få liv i det suraste vedträet. I undantagsfall går den att finna i yrkeslivet, jag ser den ibland hos entreprenörer och hantverkare. Det handlar om nåt mer än att bara trivas på jobbet, det handlar om när tankar och drömmar rör sig fritt över dygnets alla timmar. Om leken formade oss som barn, är det passionen som håller oss levande som vuxna.
